Människor ska känna sig behövda

Vem kunde tro för 50-60 år sedan att man skulle kunna
medicinera bort magsår med receptfria tabletter istället för att operera bort
det? Eller att depression inte var samma sak som att vara
”utarbetad”. Hur kunde man vara utarbetad om man inte arbetade?  Idag vet vi att just det, att inte gå till en
arbetsplats, inte ha arbetskamrater, och inte ha egen försörjning kan vara så
stressande att man får ångest, sömnsvårigheter och depressioner.

Men det är faktiskt inte så länge sedan, utan under det
socialdemokratiska makteran, som sjukskrivna personer blev förtidspensionerade,
flertalet med automatik, fast många av dem skulle kunna ha ett arbete eller en
sysselsättning. Man gömdes undan och hamnade utanför arbetsmarknaden.

Idag har vi ett annat synsätt. Idag ser vi på vad människor
faktiskt kan göra istället för vad man inte kan göra. Om man kan
jobba, hur mycket man kan jobba och i vilken takt? Vi vill att människor skall
känna sig behövda, att de skall ha en arbetsgemenskap, en meningsfull
sysselsättning och egen försörjning. Men för att detta ska vara möjligt krävs
mycket arbete och det återstår mycket att göra.

Psykisk ohälsa har enligt OECD ” blivit den vanligaste
orsaken till att personer i arbetsför ålder i Sverige står utanför
arbetsmarknaden”.  Detta medför stora
kostnader för samhället i form av förlorade arbetsinsatser och utgifter för
vård – och omsorg. Men än större är lidandet för de människor som drabbas och
deras anhöriga. Det görs därför stora insatser nationellt men insatser krävs
även på regional och lokal nivå.

Vi måste ta tillvara människors olika förmåga till arbete.
För att detta skall vara möjligt så är det absolut nödvändigt att olika
myndigheter, kommuner och landsting/regioner arbetar med samordning. Det pågår
många bra åtgärder runt om i Sverige men om vi skall få maximal effekt av dessa
så måste de samordnas.

Nystartade företag ska inte behöva springa mellan olika
myndigheter. De skall ha” en dörr in”. Människor med psykisk ohälsa har inte
ork att själva ta sig in genom myndigheters olika dörrar. Där måste samhället
hjälpa till och ge dem ”en dörr in” och ”en hjälp tillbaka” oavsett om det är
stöd till rehabilitering, arbete eller sysselsättning. Men vi måste också tänka
på att följa upp och följa vad som händer när de kommit ut på en arbetsplats.
Att anpassa arbetsmiljön samt informera och kommunicera med arbetsgivaren är
självklart. Det som är en bagatell för en person kan vara en katastrof för en
annan.

 

Maria Plass (M)

Riksdagsledamot Bohuslän

Kommentera